wishthatwasme

Det tutade i telefonen och jag la på. Varför svarar han inte när jag ringer? Efter en timme gav jag upp, 'han vill kanske inte ens veta av mig' tänker jag och går in på mitt rum. Jag låser dörren och sätter mig på sängen. Inte för att någon annan är hemma, men utifall pappa skulle komma hem vill jag inte att han ska komma in på mitt rum. Jag behöver få vara ifred och tänka.

Hela mitt liv känns bara så hopplöst. Ingen vill ha mig, det finns ingenting att leva för. Han var den enda jag hade, förutom pappa. Men han var ingen att lita på, han drack hela tiden och gjorde jag inte som han sa så slog han mig... Det hade hänt många gånger och jag hade både ärr och blåmärken efter hans alla slag. Mamma lämnade oss när jag var nyfödd och jag är enda barnet. Min pojkvän är den enda som betyder någonting. Det är han som får mig att le, skratta och gråta av lycka. Med honom kan jag vara mig själv och skämma ut mig hur mycket som helst. Det var så perfekt med honom. Men dom senaste dagarna hade han varit så konstig. han ville inte träffas och han svarade inte när jag ringde. Hade jag tur kunde jag få ett sms tillbaka någon gång ibland.

Var höll han hus? Och vad höll han på med?

Jag förstår väl också att han har mycket på gång i sitt liv, men jag är ju hans flickvän. Jag är hans andra halva. Det är mig han älskar. Eller älskade i alla fall, för jag vet inte vad jag ska tro längre.

Plötsligt hör jag ett skrik utifrån och ett duns i golvet. Jag springer ut och ser min pappa ligga på golvet. Han blöder från bakhuvudet och han ligger helt stilla. Försiktigt tar jag ett steg närmare honom och sätter mig på huk brevid honom. Känner efter om han har någon puls. Jodå, det har han minsann.

Tanken slår mig. Tanken jag tänkt många gånger. Tänk om han bara vore död. Då skulle jag slippa honom och få börja leva mitt egna liv. Ett liv utan slag, alkohol och smuts. Nu har jag faktiskt chansen att låta honom ligga där och föblöda. 'Skyll dig själv' tänker jag och går in på mitt rum igen.

Någon minut senare får jag jätte dåligt samvete och går ut till hallen där han fortfarande ligger helt stilla. Jag tar upp min telefon och ringer ambulansen och dom kommer på några minuter. Dom frågar mig vad som hänt och jag berättar att jag hörde honom ramla och dom nickar, frågar om jag vill åka med till sjukhuset. Jag tackar nej och säger att jag hellre stannar hemma och ambulanspersonalen åker iväg med min pappa. Trots att jag aldrig vill se honom igen skulle jag inte klara av att leva och vara medveten om att jag var den som tog död på min egen far. Och just nu är mitt liv tillräckligt komplicerat för att sörja en familjemedlem. Han är ju trots allt min pappa och jag älskar honom, trots att han inte behandlar mig väl.

Jag går ut i trapphuset och hör hur en dörr slås igen några våningar ovanför. Snabba steg i trappan. Den lilla flickan på 7:e våningen trippar förbi mig med lätta steg, vinkar och säger glatt hej innan hon fortsätter skutta ner för trapporna. Jag ler lite efter att hon gått. Tänk när man var så liten, det enda beskymret man hade var när skosnörena gick upp. Och det värsta som kunde hända var när man glömde borsta tänderna och tandtrollen kom. Mina tankar får mig att skratta lite. Men jag blir fort allvarlig igen. Lägenheten jag bodde i låg på 5e våningen utan 12. Jag börjar gå upp emot högsta våningen och p.g.a. min dåliga kondition var jag riktigt anfådd när jag nådde stegen upp mot taket. Jag tvekar någon sekund innan jag klättrar upp för stegen och kliver ut på taket. Vinden blåste kall och mitt blonda hår flög åt alla håll. Försiktigt går jag fram tills det var någon meter kvar innan kanten på taket. Det var högt. Jag känner hur magen vänder sig ut och in och höjden gör mig snurrig. Långsamt sätter jag mig ner och blundar. Känner hur tårarna börjar rinna längs ner mina kinder. Var det såhär mitt liv skulle sluta?

Till slut, efter x antal timmar lugnade jag äntligen ner mig själv och jag såg upp emot himlen. Det hade blivit mörkt och det var en stjärnklar natt. Månen sken starkt gav ett lugnande intryck på mig.

Efter att ha suttit där i flera timmar, gråtit och tyckt synd om mig själv märkte jag hur mycket jag frös, det var iskallt ute. Jag tänkte för mig själv om jag orkade bry mig, ska jag gå tillbaka in och låtsas som att ingenting har hänt? Eller ska jag stanna här uppe tills någon hittar mig? Jag bestämde mig för det sista alternativet och satt kvar. Flyttade mig närmare kanten. Slängd ener benen över kanten. Där satt jag, på taket av ett 12 vånings hus, alldeles ensam.

Mitt liv var inte perfekt. Men dte var långt ifrån dåligt. Min pojkvän jag varit tillsammas med i över ett år har hjälp mig så otroligt mycket. Han var den som tröstade och plåstrade om mig efter att min pappa gjort mig illa. Han var den enda jag kunde lita på. Och nu har han bara försvunnit bort ifrån mig. Det enda jag vill, är att ha en förklaring. Varför. Varför har han gjort såhär mot mig? Vi hade det ju så bra.

Någonstans i alla mina tankar måste jag ha somnat. För det nästa jag vet är att jag känner vattendroppar mot mitt ansikte. Hastigt sätter jag mig upp utan att tänka på att jag fortfarande sitter på taket, med benen hängandes ner från kanten. Det snurrar till i mitt huvud och det känns som att benen väger 100 kg. Jag glider längre och längre mot kanten med kroppen och i panik tar jag tag i en antenn som står precis bredvid mig. Drar mig tillbaka en bit upp på taket som blivit riktigt halt av allt regn. Långsamt kravlar jag tillbaka mot stegen som ska ta mig bort ifrån taket, in i huset igen. Imponerad av mig själv blir jag när jag lyckas ta mig ner i trapphuset utan att ramla på stegen på väg ner. Hela jag skakar av kylan och regnet och jag tar hissen ner till min våning. Hasar in i lägenheten, rätt in på mitt rum och lägger mig i sängen under mitt varma täcke. Det tar inte många sekunder innan jag somnar.

Hon var allt. Den finaste jag sett. Den snällaste, roligaste och mest underbara tjejen någonsin. Hon var mitt allt och jag vill vara 100% ärlig mot henne. Men jag kan inte. Hon kan aldrig få veta att jag redan har en flickvän. Jag har varit tillsammans med Daniella i över ett år. Det hade varit ett tufft år och det hade mest varit jag som tagit hand om Daniella. Jag hade sällan fått någonting tillbaka. Men hon älskar mig, och jag älskar henne. Det blev bara för mycket nu när jag träffat en tjej som jag har känslor för, riktiga känslor.

Min största oro var hur jag ska berätta det för Daniella? Berätta att jag älskar en annan. Berätta att jag inte har känslor för henne längre. Hennes liv kommer gå under. Hon har bara mig och hennes pappa som dricker och misshandlar henne. Att göra slut med henne kommer bli det svåraste och jobbigaste jag någonsin kommer gå igenom. Problemet är att jag kan inte. Jag kan inte berätta för henne. Jag klarar inte av att såra någon. Gör jag inte slut med Daniella, kommer tjejen jag älskar på riktigt bli sårad. Gör jag slut med Daniella är det hon som kommer bli sårad. Vad jag än gör kommer såra någon.

Jag vänder mig om i sängen och ser på flickan som ligger och sover bredvid mig. Hon var riktigt vacker när hon sov. Det är henne jag vill dela mitt liv med. Jag vill gå igenom allt med henne. Hon är den perfekta för mig. Hon förstår mig och låter mig leva. Och främst, hon kräver inget av mig. Hon låter mig vara den jag är.

Jag vänder mig om igen och tar upp min mobil. 5 nya meddelanden. Alla från Daniella. Orkar inte läsa, orkar inte bry mig om henne just nu. Jag ska prata med henne, det ska jag. Men inte just nu. Det får vänta till ett annat tillfälle.

Jag stänger av mobilen och vänder mig om emot den sovande skönheten bredvid mig och lägger min ena arm runt henne. Hon vaknar till och ler mot mig. Jag ler tillbaka och vi båda somnar.

---